Fjällvandra med din hund

Jag har i vuxen ålder bara befunnit mig på fjället ett fåtal gånger. Av dessa gånger endast en gång på egen hand. Det var förra sommaren. Jag hade under ett halvårs tid planerat vandringen till Kebnekaise tillsammans med en vän. Knappt en vecka innan vi skulle påbörja resan norröver hörde hon av sig och meddelade förhinder. Jag blev smått förtvivlad. Jag hade sett framemot detta så mycket. Visst, jag kunde åka själv. Men grejen var den att inte bara hade jag sett fram emot att besöka fjället, jag hade sett fram emot att göra det tillsammans med en av mina bästa vänner.

Det slutade iaf med att jag bestämde mig för att åka. Och att göra det bästa av situationen. Och helt själv var jag faktiskt inte – jag hade ju Ben!

Jag är så glad över att jag fattade det beslut jag gjorde. Att jag för en gångs skull inte lyssnade till de tvivelaktiga rösterna i mitt huvud: ”Klarar jag detta på egen hand?” ”Inte kan väl jag?…” osv osv. Jo, jag kunde. Alldeles själv. Och en jävla mersmak fick jag också. Så i sommar åker vi igen. Jag och Ben. Ensamma. (Har beslutat att lämna Kuba med mina föräldrar när vi ska iväg på den längre vandringen. Även om hon är otroligt pigg för sin ålder, så vill jag verkligen inte riskera något. Hon kommer ha det bra med mina föräldrar och jag har i dagsläget två kortare vandringar inplanerade som både hon och Ben ska få hänga med på.)

Jag fick en fråga från en av mina typ tre bloggläsare (:D) om jag kunde dela med mig av lite tips och erfarenheter. Och det kan jag så klart. Med glädje! Jag är långt i från en proffs vare sig när det kommer till fjället, vandring eller friluftsutrustning etc etc, men det fina är att det behöver man heller inte vara för att ta del av den fina naturen vår planet erbjuder. Så länge man är lite lagom påläst och förberedd och packar ner sitt sunda förnuft fixar man det. Personligen kan jag ha lite svårt för (vissa) ”extrempersoner” som gärna vill försöka få ”vanligt” folk att tro att vissa områden är stängda för allmänheten, att vissa saker bara är tillgängliga för ”proffs”. (Okej, nu säger jag inte att ni ska iväg och bestiga K2, men ni förstår kanske vad jag menar…. 🙂 )

Där jag hittar den mesta av min inspiration är inte hos ”proffsen”, utan snarare hos den ”vanliga” människan som visar att alla som vill, kan. Det är en av anledningarna till varför jag älskar ”Verkligheten i P3”. En programserie i P3 som kort beskrivet skildrar bl a den vanliga människan i olika livsskeden, äventyr och situationer. Mitt favoritavsnitt är egentligen åtta avsnitt och heter ”Emelies långa vandring”. Där får man följa Emelie som på plats i Nya Zeeland och utan någon direkt kunskap om vandring bestämmer sig för att ta sig an Te Araroa-leden som sträcker sig från landets norra till södra spets. Ungefär fem månader tog det för henne att ta sig från norr till syd. (Här hittar ni avsnitten.)

 


 

Tillbaka till att vandra med hund. Har jag något vettigt eller viktigt att säga om det? Jag vet inte, men ska nedan försöka nysta lite i mina tankar och i den lilla erfarenhet jag har om ämnet.

Klövjning

Ska din hund bära något under vandringen? Tänk då på att i god tid ”klövja in” din hund. Dvs – vänj hunden vid att ha väskan på sig samt vid att bära vikt. Jag tycker denna guide är bra om man känner sig lite osäker på hur man ska gå tillväga. Väskorna kan antingen vara utformade med en y-front eller en d-front. Jag har alltid gillar y-frontselar bättre, varför jag valde en y-front även när det kommer till klövjeväskan. Jag läste dock på någon sida (som jag inte hittar igen nu) att det riktas viss kritik mot dessa väskor då de (enligt kritikerna) låter hunden bära för mycket av väskans vikt med ryggen, ist för att använda sitt framparti, som samma kritiker menar att hunden gör med en d-front. Om det ligger någon sanning i detta vet jag inte, är inte tillräckligt insatt. Men jag har som sagt endast haft y-frontsväskor till Ben.

På våra vandringar förra året hade jag en Ruffwear Approach pack, denna har jag tyvärr tappat bort (suck mig själv), och har precis lagt en beställning på en ny väska, nämligen en Ruffwear Palisades pack. Skillnaden mellan dessa två är främst att väskdelarna är avtagbara på ”palisades:en” och kan därmed konverteras till en sele.

Vanligt är att hunden få bära sin egen mat under vandringen. Ett tips är då att portions-packa maten i påsar, det blir dels enklare med doseringen, dels minde kladdigt i väskan.

Kolla upp om klövjeväskan är regntät. Är den inte det rekommenderar jag starkt att skaffa ett regnskydd till den. Min väska visade sig inte vara regntät, och jag hade inget regnskydd till den. Det misstaget tänker jag inte göra om och har nu därför införskaffat detta regnskydd.

IMG_7710

Ben med sin klövjeväska från Ruffwear. Modell: Approach pack.

 

Vart ska vi vandra?

Jag är nog inte den bästa personen att svara på just den frågan, då jag inte har så mycket erfarenhet i ämnet. Men här kommer det lilla kan jag bidra med.

Jag har aldrig själv varit i Sylarna, men jag har fått höra att det är ett relativt lättvandrat ställe och därför kan rekommenderas till den lite mer oerfarne.

Jag och en vän besökte i höstas Fulufjällets nationalpark. Där kan man bl a uppleva Sveriges högsta vattenfall, nämligen Njupeskärfallet. Jag kan absolut rekommendera Fulufjället för den lite mer ovane vandraren!

IMG_2547

Njupeskär vattenfall i Fulufjället.

Min och Bens vandring förra sommaren gick från Nikkaluokta till Kebnekaise. Tanken var att vi skulle gå upp för Keb, men vädret var halvtrist så vi skippade det och vandrade istället mot Singi och Kungsleden. I år planerar jag för Kungsleden. Tror jag kan rekommendera även den, trots att jag egentligen knappt vandrat den något. Hehe.

06AA5DCD-E644-486F-A440-24BCAACB973B

Påväg mot Singi.

 

IMG_4240

På väg mot Kebnekaise Fjällstation.

Jag rekommenderar dock inte Kebnekaise fjällstation. Huvva. Får jag tyvärr säga. Det var nog fjällvärldens motsvarighet till Stockholms centralstation (förlåt för en Stockholmsliknelse, men alltså tänk er den mest trafikerade delen av fjället.) Jag åker inte till fjälls för att måsta väja till höger och vänster pga trafik likt e4:ans, eller tälta typ på varandra. Det är med andra ord rikt på människor där. Sen så är hundar motsatsen till välkomna in på fjällstationen. Det finns däremot hundrum, om man inte vill sova i tält. Läs mitt blogginlägg om vår vandring till Kebnekaise förra sommaren här.

IMG_1118

Kebnekaise FJällstation.

 

Tält

Jag, Ben och vår packning rymdes utmärkt i ett tvåmannatält inköpt för 999:-. Detta köpte vi på xxl förra sommaren (ser dock att priset är ett annat nu, kan hända att det var något erbjudande när vi köpte det. Hur som helst så fungerade det väldigt bra för oss). Stuvar man in ryggsäckarna i absiden ryms man nog två vuxna personer och en hund modell större utan problem i ett tvåmanna.

IMG_7758

Tältgranne… 😀

IMG_0373

Väntar på att få krypa in sitt mobila hem 🙂

 

Sovsäck och liggunderlag

Jag hade en sovsäck och ett liggunderlag som jag och Ben delade på. Han låg nedkrupen i sovsäcken på mina fötter. Jag har sett att det på marknaden finns hundsovsäckar. De är säkert jättebra, men skulle aldrig ta med mig en sådan på en vandring. Jag tänker bara extra vikt och extra space (no, thanks).

 

Utrustning till hunden

Vad man väljer att ha med sig beror kanske lite på hund (och ägare). Jag som t ex har en väldigt frusen hund har med mig en ”sovoverall” till honom. Jag har denna overall från Hurtta. Förra året hade jag med mig denna fleeceoverall, även den från Hurtta. Ben älskade att krypa ner i den efter en dags vandring. Särskilt efter en dags vandring i regn! Varför jag valde att köpa en ny till honom var främst för att fleeceoverallen är en storlek för stor för honom (hör av dig om du vill köpa den). När jag såg att Hurtta hade kommit ut med en ny overall blev jag såklart nyfiken. Värmemässigt tror jag att de båda är lika bra. Men den nya är såååååååå mycket smidigare. Tar upp mycket mindre plats i ryggan (får man kalla det ryggan i vandringssammanghang?) än fleeceoverallen. Sen är den även ”rustad” med en insida i ett material som reflekterar hundens kroppsvärme och på så vis återanvänds värmen och gör det ännu varmare och gosigare för vovven 🙂

IMG_1174

Ben i sin fleeceoverall från Hurtta.

Ett bra regntäcke till hunden är för mig en självklarhet att ta med! Jag har detta från Hurtta och är nöjd med det, även om jag hade önskat att det inte var ett ”svanshål” där bak, utan att det istället var konstruerat mer som backontracks regntäcke. Däremot gillar jag att det går upp på halsen, vilket det från backontrack inte gör. Kan någon av dem kanske göra kanske göra en hybrid av dessa två? Har ni tips på något bra regntäcke som är utformat på detta sätt, tipsa gärna i kommentarerna! 🙂

IMG_1177

Regntäcket kom till användning.

 

Jag hade även med skor till Ben. Jag visste inte exakt hur terrängen skulle se ut och slita ut hans trampdynor ville jag inte göra. Jag hade med dessa från Non-Stop. Vet inte om jag tycker de sitter sådär jättebra, men de är gjorda i ett rätt slitstark material och fanns att köpa till ett rimligt pris. Jag ska dock försöka leta reda på några bättre skor i år. Men vill man inte lägga allt för mycket pengar på något man inte tror man kommer använda så mycket, kan jag rekommendera dem. Tycker det är svårt det här med skor. Ska kika närmare på dessa och dessa. Tipsa gärna i kommentarerna om du har erfarenhet från några bra hunddojjor! 🙂 OBS! Kom ihåg att innan vandringen vänja hunden vid att ha skor på tassarna.

Jag hade ett halsband och en klövjeväska på Ben. Sen hade jag även en sele nedpackad, då jag inte hade tänkt att vandra uppför Keb med en klövjeväska på Bens rygg, men jag ville heller inte enbart ha halsband på honom. Så. Onödig. Packning. Inte selen i sig, men just det där med att ha med så många olika delar. Därför har jag nu investerat i en klövjeväska med avtagbar väskdel. Vips så trollade jag bort överflödig packning 😉 Men varför duger det inte med ett halsband, då? Jo, för jag tänker att det kan komma passager där hunden eventuellt kan behöva lite stöd från sin förare, och då vill man inte stå där och slita i den stackars halsen. Då är en stabil sele, kanske gärna med ett ”handdag” på ryggen, väldigt mycket bättre.

IMG_1173

Påväg från Nikkaluokta till Kebnekaise.

När det kommer till koppel så hade jag ett expanderkoppel, som jag ibland höll i handen, men oftast hade fäst i midjebältet (ryggsäckens avlastningsbälte). Men jag hade även med mig en långlina. Min tanke var att ha honom i den under största tiden av vandringen på fjället. Men då min hund är av sådan sort som oftast håller sig vid min sida (om det inte dyker upp en ekorre eller hare) så innebar linan bara trassel runt våra ben och extra tyngd i min packning. Använde linan i ungefär totalt fem minuter. Den blev inte roligare efter regnet heller. Varför har du honom inte lös, kanske ni tänker? Jo, för att det är strikt koppeltvång i områden där renskötsel är tillåten, vilket är större delan av fjället. (Läs mer här.) Viktigt att respektera det, så vi får fortsätta ta med våra fyrbenta vänner till fjället.

IMG_0448

Långlinan på. Första och sista gången under turen…hehe.

Ett annat bra koppelalternativ som jag själv inte testat, men som jag fått rekommenderat av andra, är att fästa ett flexikoppel i midjebältet – ännu mindre lina/koppel att trassla in sig i. Har du en ryggsäck med avlastningsbälte trär du dess ändar genom flexikopplets handtag och spänner fast. Det är skönt att kunna fästa kopplet i sig själv, så man har händerna fria.

 

Mat och dryck

Bens mat packade jag i portioner i påsar och la i hans klövjeväska. Jag hade även med mig denna pasta från Aptus Pet för extra energi.

IMG_0375

Energipasta från Aptus. Ben loves!

Själv åt jag främst havregrynsgröt och soppor och couscous. Finns att köpa sån där smart frystorkad mat. Men till vegarner som mig själv var det utbudet inte jättestort (typ obefintligt?) Funderar på att testa torka lite egen mat till nästa vandring, för även om varma koppen och pulversoppor smakar ungefär 1000 ggr godare på fjället än hemma vid köksbordet, kan det vara kul med lite omväxling.

TE! Ni måsta ha med er te! Dricka te ut kåsa på kvällskvisten är lika med livs-fucking-kvalitet!

Jag tillagade all min mat på ett gammalt Trangiakök (har största delen av mitt liv trott att det heter triangelkök, men nu vet jag…hehe). Hade med mig sprit i en separat behållare (OBS, inte för att dricka, utan till matlagning).

IMG_0376

Vatten hämtade vi såklart i jokkarna. Alltså finns tamefan inget som får mig att känna mig så friluftsig och ett med naturen som när jag sänker ner min kåsa i den brusande jokken. Och inget annat vatten smakar så gott! Kom ihåg att ha med vattenflaskor att fylla upp i jokkarna, så man aldrig står utan vatten om det dröjer mellan vattenkällorna.

IMG_7759

Jokk och berg och fjäll och grönt och fint.

IMG_7757

Jag diskar och Ben dricker. Ska nog ta med en sån där disksvamp till sommarens vandring….

Har du plats kvar i ryggan?

Släng ner en bok! Pocket såklart (allt för att minimera vikten). Så mysigt att avsluta dagen med att krypa ner i sovsäcken och dyka ner i en bra story.

 

Kläder till dig själv

Denna punkt är nog den punkt som jag tänkte igenom allra minst. Hade t ex inte dubbelkollat att mitt regnställ faktiskt var helt regntätt (det var det inte lärde jag mig efter en dags vandring i spöregn). Jag stod även när jag packade inför vandringen och funderade på om jag skull skippa regnbrallorna för att få mindre packning. Det gjorde jag som tur var inte. Tips: Skippa inte regnkläderna. Det kan regna på fjället. Rätt rejält också. Ta heller inte med en bommulströja, hur bekväm du än tycker att den är. Jag köpte även i sista stund (dagen innan) nya skor. Frågar ni mig, utifrån min erfarenhet, är det inga problem att göra så. Mina fötter mådde som prinsessor under hela turen. Men jag har hört av andra att det inte är att rekommendera…hehe.

IMG_0175

I Nikkaluokta

 

Jag vet inte om någon blivit så mycket klokare av det här… Men det var kul att skriva inlägget och återuppleva lite minnen. Och det fick mig även ännu mer taggad på vandring! Jag lärde mig mycket under de dagar vi var iväg förra året. Learning by doing är inte att förringa. Jag står fast vid att fjället är till för alla (som vet hur man respekterar naturen), men kom ihåg att ta det säkert där ute! 🙂

Trevlig tur!

 

 

Observera att jag inte är sponsrad av något av ovan nämnda företag.

Terror on dog street

Ben är en ganska känslig individ och är samtidigt bra på att känna in sin omgivning och både andra hundars och människors energinivåer. Förr reagerade han dock inte nämnvärt på dem. Det är lite annat nu, vilket jag kommer in på lite längre ned i texten.

Vi har hela hans liv, fram till för ett par månader sedan, bott i Stockholms innerstad där det rör sig otroligt mycket hundar (och människor med för den delen). Det har medfört att vi dagligen har haft upp emot säkert femtio hundmöten; de flesta bra, men även många jobbigare. Då och då hände det även att lösspringande hundar kom fram (det är inte ovanligt att folk har sina hundar okopplade i city, litt galet kan jag tycka…). Även om de flesta ‘framspringarna’ har varit snälla, har det ändå inte varit helt uppskattat av Ben. Vid fyra tillfällen har vi dock haft oturen att ‘framspringarna’ varit riktigt ilskna. Jag har varje gång skyfflat Ben bakom mig och samtidigt försökt mota bort den andra hunden. Vid två av dessa tillfällen har jag blivit biten. Ben har dock alltid klarat sig. Fysiskt. Men kanske inte psykiskt…

Jag anar nämligen att dessa incidenter har påverkat honom mer än vad jag först trott. I somras började nämligen ett beteende sippra fram hons honom. En sida jag aldrig förr sett. Han började säga ifrån när andra hundar gjorde utfall mot honom, dock inte värre än att ge ifrån sig ett skall. Och helt konstigt är väl inte det, jag skulle nog också tillslut bli less om jag blev utskälld flera gånger om dagen. Kanske skulle jag även börja känna lite obehag, vilket jag tror är precis vad Ben började göra. Han har idag svårt att passera vissa hundar. Han gör inte utfall, men han kan morra eller skälla och han visar tydliga tecken på att han tycker att (vissa) hundmöten faktiskt är jobbiga. Särskilt tydligt är det då den mötande hunden har väldigt hög energinivå, stirrar ut honom eller gör utfall mot honom.

Jag har sedan jag upptäckte hans besvär med detta försökt jobba med det så gott jag kan. Jag försöker skapa en trygghet hos honom genom att visa att jag hanterar situationen och att han kan lita på mig. Jag försöker förmedla ett lugn och ser alltid till att jag är närmast den hund vi passerar. Är det möjligt tar jag alltid ut svängen så det inte blir alltför tighta möten. Jag har alltid med mig godis i fickan som jag bjuder honom på för att förknippa mötet med något positivt.

Är det något jag känner att jag inte orkar med just nu är det fler hundproblem, så jag hoppas att detta nu inte kommer utvecklas ännu mer och faktiskt bli till ett problem. Än så länge är det inte på en nivå som gör det jobbigt. Så länge jag ”samlar upp honom”, har honom vid min sida och berömmer med godis går mötena riktigt bra.

Livet med Ben har varit uttömmande. De senaste två och ett halvt åren har jag inte fått en break från honom, mer än då han varit på dagis och jag på jobbet, samt två helger jag lyckats få hundvakt. Jag behöver en paus från honom. Eller snarare; jag behöver flera pauser, korta men ofta. Men det är inte ett alternativ. För jag kan inte lämna honom. Det sorgligaste med detta är att jag märker att det börjar påverka vår relation…till det sämre. Bandet mellan oss skulle vara så mycket bättre och mer hälsosamt om han kunde acceptera att jag var iväg tre timmar ett par dagar i veckan så jag fick gå och träna, eller gå på bio, eller träffa en vän över ett glas vin… 

Hur som helst. Back to the subject, det med Bens osäkerhet kring andra hundar och då särskilt utåtagerande hundar. Vi bor just nu inte på det för honom ultimata stället. Det är nämligen väldigt mycket hundar i vår närhet. Och inte helt oproblematiska hundar heller. Snett mitt emot oss till höger bor två polarhundar som ofta vistas ute på tomten i lina. Dessa hundar skäller ut varenda förbipasserande hund. Inklusive mina. Jag måste varje gång jag ska ut kika genom fönstret för att se om de är där, för är så fallet tar vi bakvägen. Jag kan förstå att ägarna vill ha hundarna ute i och med att det är polarhundar, de trivs väl i snön. Men när situationen ser ut som den gör, kanske det ändå är läge att omvärdera sina val lite… Linorna de sitter fast i har även brustit två gånger och de har då gett sig på den förbipasserande hunden. Den risken villa jag inte ta.

Snett mitt emot oss åt vänster bor två andra hundar. Två andra hundar som skäller mer eller mindre konstantNär de är ensamma hemma, när de är ute på promenad, när folk går förbi. Skallen deras hörs gott och väl in till oss och gör att Ben har lite svårt att slappna av. Han vill gärna vakta, morra och skälla så fort duon över gatan drar igång.

Två hus bortom oss bor en ensam hund. Denna hund går igång och skäller så fort de andra börjar skälla (lägg på Bens grymtningar och skall så har vi en hel orkester, he he). Och slutligen lite längre ner på gatan bor ytterligare två hundar som skäller vid blotta åsynen av andra fyrbenta. Det är med andra ord lite terror on elm street varning här.

Sitter bra med en flytt nu i vår tror jag… 🙂


Idag har för övrigt varit en så bra dag! Ben har varit hos hundvakt och det gick super (även igår gick det bara fint) och vi tog en lång härlig promenad i solen och fick massa hundmöten som gick toppen. Älskar min lille Ben. Även om vissa har svårt att tro det då jag ibland skriver om den till och från jobbiga (mycket jobbiga) vardagen med honom.

Trevlig helg!

Vegan? Du? Men du har ju hund?

Vegan. Det har jag varit i två år. Vegetarian däremot blev jag för drygt tio år sedan. Vid två tillfällen har jag dock gått tillbaka till att äta fisk och skaldjur i kortare perioder. Detta endast för att inte upplevas som jobbig för andra eller för att jag inte orkat vara ”extrem”. Ja, tydligen är man just det när man väljer bort djur från sin kost.


Jag gjorde valet att avstå kött av två anledningar: 

  1. Jag ville inte äta djur.
  2. Jag äcklades av tanken att stoppa kött i min mun.

Detta gjorde jag alltså helt för min egen skull. Och för djuren, såklart. Jag gjorde det inte för att bevisa något för någon annan, eller för att jag tror att jag därmed är/blir bättre än någon annan.


Jag har aldrig gjort något vidare väsen av mina val kring mat och livsstil. Vid varje sommargrillning eller middagsbjudning har mitt vegetariska jag hållit låg profil. Jag har helt sonika tagit med en grönsaksbiff eller liknande och stekt upp eller grillat vid sidan av. Hur lågmäld jag än varit kring mina matvanor, har jag ändå gång på gång stött på gliringar från andra. Fått köttbitar upptryckta under näsan, ”på skoj skull.” (Tack, jätte roligt.) Trots detta får jag som vegan/vegetarian ändå så ofta höra om hur veganer(/vegetarianer) aldrig kan hålla tyst om sin ”övertygelse”. Att vi konstant och helt oombett skulle mala på till höger och vänster, vitt och brett om veganism. Jag känner inte igen mig någonstans i det. Snarare tvärt om.

Jag har lidit av extremt dåligt självförtroende, så även om jag skulle ha velat prata om djurs rättigheter och min syn på köttindustrin, hade jag inte orkat eller vågat debatera ämnet. Idag pratar jag däremot gärna om det, med dem som är öppna för det. Den enda anledningen till att det tog så lång tid för mig att gå från vegetarian till vegan var okunskap. Jag var inte tillräckligt insatt för att förstå att ägg- och mejeriindustrin är lika illa som köttindustrin. Jag var länge ganska ensam i min umgängeskrets om att välja bort kött, varpå jag inte riktigt diskuterade ämnet med någon och kom därmed inte vidare kunskapsmässigt. Därför samtalar jag gärna med andra idag, om det kan hjälpa dem på något vis. Oavsett var de i slutändan sedan landar.


Tankeställare:

  1. Kan det vara så att det endast är de veganer som ”alltid maler på”, som är de en hör?
    En stöter säkert på flera ”icke malande” veganer om dagen, utan att ha en aning om det.
  2. Är det verkligen så illa att veganer talar om veganism? Hundratusentals djur plågas och dödas dagligen. Känns därför rätt befogat att sprida vetskapen om djurens situation.

Jag upplever att många gärna vill försöka hitta fel på mig just pga att jag är vegan. Typ: ”Jaha veganen, du kör ju bil, är inte det dåligt för miljön och djuren?!” Jo, visst är det, det. Men jag har aldrig påstått mig vara perfekt. Jag försöker bara göra det jag tror är rätt och jag försöker göra det så bra som jag bara kan. Mer än så kan jag inte göra.

De agerar som att de tror att jag anser mig vara ”bättre”, och därför måste hitta mina brister och vidare upplysa mig om dem. Och det är nog inte så svårt, för jag har flertalet fel och brister. Och jag tror mig heller inte vara bättre än någon annan. Dessa antaganden säger nog mer om personen i fråga, än om mig. Troligtvis handlar det om att hen själv upplever någon form av mindervärdeskomplex bredvid en vegan. Varför annars ett sånt behov av att söka hitta någon slags yta hos mig att knacka hål på?..

Jag är vegan för att det känns rätt för mig. Jag är vegan för att jag vill minska lidandet på denna planet. Jag är vegan för att jag mår bra av det – både kroppsligt och själsligt.

img_5751

När Ben snodde en potatis och gav till Kuba.

Hur går det då att som hundägare vara vegan? Det är en bra fråga, som jag själv ofta och länge grunnar på. Enligt vissa får jag nog inte ens kalla mig vegan iom att jag konsumerar kött (till hundarna). Kanske kan jag kalla det att jag äter veganskt. Jag vet inte.

Jag äger och använder fortfarande ett par läderkängor. Jag har gjort valet att inte slänga dem, utan ist använda dem till de tjänat mina fötter klart. Skadan är redan skedd iom köpet av dem och jag anser att det utifrån ett miljöperspektiv inte är försvarbart att slänga dem.

Det bekommer mig dock inte, om jag kan kalla mig vegan, eller inte. Det är inte hur man titulerar sig som spelar roll, det är handlingarna man utför. Och jag vet att mina handlingar påverkar djurens situation. Kanske inte jättemycket. Kanske bara lite, lite. Men lite, lite är bättre än inget, inget.

Det kött jag köper försöker jag se till vara svenskt. Även om jag hatar den ‘ursäkten’ då det egentligen inte betyder något för det slaktade djuret. De går fortfarande samma öde till mötes – döden genom slakt. De är förtjänta av så mycket mer än att födas upp enbart för att bli till vår föda. Kanske är deras levnadsstandard något bättre än i andra länder, men det betyder inte att den är bra. Eller att vi har rätt att ta deras liv.

Jag ger hundarna ett köttbaserat foder och det svider i hjärtat var gång jag inhandlar det. Ibland sköljer känslorna över mig med sådan kraft att jag där och då sluter avtal med mig själv om att nu blir det inga mer husdjur med en köttbaserad föda. Varför bryr vi oss så lite om hur grisar, kor och kycklingar har det? Varför är våra hundar och katter så mycket mer värda? Andra djur lider sig genom det korta liv de tilldelats, bara för att jag ska ha något att utfodra mina hundar och katter med. Livet är orättvist. Inte bara för människor, även för andra djurarter…

När det kommer till tuggben och godis köper jag jättemycket veganskt (vilket är mist lika uppskattat av hundarna 🙂 ) samt vilt (även om jag inte uppskattar jakt som så, har djuren i det vilda haft ett bättre liv än den instängda grisen). Dessa produkter är ofta dock mycket dyrare och det är inte alltid min ekonomi tillåter.

De dagar jag mår som värst över detta försöker jag trösta mig med att jag gör så gott jag kan.

Och att det är allt jag kan göra.

Ensamhetsträning och överraskning på posten…

Tänkte prata lite ensamhetsträning denna måndagskväll (ett väldigt unikt ämne för mig va? ha ha). För vi har nämligen haft ett mindre genombrott i vår träning…detta tack vare att jag testat att angripa problemet från en annan vinkel.

Vad det gäller ensamhetsträning och hundar vill jag alltid göra lite väsen om träningen som möjligt. Det ska inte vara någon big deal. Jag kommer och går och det är okej. Inte gärna en massa kommandon, tuggben eller godis. Så jag vill ensamhetsträna mina hundar. Och det gick utmärkt med Ben fram till 7-8 månaders ålder då vi fick ett bakslag. Jag tänkte inte så mycket på det i stunden, då bakslag i den åldern inte är helt ovanligt. Jag oroade mig faktiskt inte alls, bara backade bandet en del och fortsatte med träningen. Men sen gick det som det gick (som ni vet) och vi har fortfarande inte kommit tillbaka till en fungerande ”ensamhet” (tänkte skriva ett blogginlägg om hela den här historien senare).

Nu när det blivit till ett problem, det här med att vara själv, har jag fått utmana mitt tillvägagångssätt och mina tankar om hur träningen ska gå till och försöka hitta nya vinklar och arbetssätt att jobba utifrån. Innan jul började jag med en ny metod. Eller, jag har faktiskt tillämpat den förr, men då fungerade den inte, men då var vi också på ett helt annat plan än vi är idag. Denna gång fick jag ett helt annat resultat, och det visade sig rätt snabbt även, varför jag såklart fortsatt i samma spår.

Det jag gör är helt enkelt att jag, när ska gå, ber Ben att gå och lägga sig och ger honom samtidigt något gott. Det kan röra sig om en dentalstick, en morot eller ett kex. Inget jättemärkvärdigt alltså, men ändå något jag vet att han uppskattar. När jag nu går till hallen och börjar klä på mig ytterkläderna springer Ben inte längre ut till mig och gnäller som han tidigare gjort. Nu springer han istället direkt till sin bädd och väntar på det goda. Spontant känner jag att detta är väldigt bra. Att jag  har lyckats betinga mitt avlägsnande med en hos honom bra känsla (gott godis), istället för jobbiga oroskänslor.

Men jag har ju iom detta även skapat en förväntan hos honom, vilket innebär att ensamhetsgrejen inte blir denna lilla grej som jag vill att den ska vara. Det är nu en ”nu får jag godis”-grej. Jag funderar, gör jag mig en björntjänst iom detta? Genom att ha skapat en förväntan, alltså… Men samtidigt känner jag att det för mig inte är några problem att bunkra med diverse sticks och kex, att se till att aaaaaalltid ha något gott hemma, om det är det som kommer få mig att kunna lämna Ben i framtiden. Vad tror ni? Hur tänker ni? Skulle verkligen uppskatta lite objektiva inputs! 🙂

Jag kör fortfarande på denna metod, som visat sig fungera bättre än mycket annat. Ändå dumt att inte plocka in godsaker i träningen, när Ben är världen största godisgrishund! Eller? Dumt att inte ta hjälp av det jag vet att han älskar allra mest (förutom mig då! Äh, vem försöker jag lura – klart jag blir petad från förstaplatsen av godiset). Hur som helst, detta innebär att jag alltid vill ha ett hundgodisskafferi fyllt till bredden. Jag är inte för överkonsumtion någonstans. Men  – nödvändigheter, både till mig och mina hundar, lägger jag gärna pengar på!

Hur fantastiskt är det då inte att få hem en sprängfylld låda med olika godsaker?! Vi har i samarbete med duktigvovve fått prova en av deras boxar och ja, hundarna är mer än nöjda! Två leksaker från Kong (en var :D), tre påsar fyllda med stick och snacks samt ett tuggben. Detta fick dom på posten idag. Själv fick jag räkningar. Kanske skulle ta och bli hund i mitt nästa liv…

Om era hundar vill få hem en lika rolig överraskning från Duktig Vovve, använd Ben och Kubas länk här nedan! 🙂

http://duktigvovve.se/?utm_source=Hannah&utm_campaign=g&utm_medium=post

Trevlig kväll!

Ps, Tänkte ta några bilder innan hundarna fick sätta tänderna i presenten deras, men de blev så till sig att de påbörjade öppningsarbetet innan jag hann reagera, därav den något kantstötta looken… Ben på första bilden: ”Låt mig bara öppna, det är tydligt att det är mitt paket. Det är tom adresserat till mig: ”Duktig vovve” – that’s me, you know!”

(Klicka för större bilder)

Jakten på den perfekta lägenheten

När jag flyttade från Stockholm till Umeå och var van bostadsmarknaden i huvudstaden, tänkte jag att det inte skulle vara några större problem att fixa boende i Umeå. Där misstog jag mig dock lite. Men nu har vi alltså äntligen fått tag på en riktigt bra lägga! (Yeeey!) Och när jag säger ”vi” menar jag såklart jag och djuren 😉

En tvåa med badkar, balkong och bra hyra i ett helt okej område. Typ det jag var ute efter. Samt tio minuter från min bror och hans familj, vilket innebär att jag även lyckades anpassa boendet efter brorsonens krav.

Vägen fram till vårt blivande hem har varit ganska….intressant. För det första har jag ju låtit Ben styra lägenhetsletandet litet. I know, en hund ska väl inte få kontrollera ens liv på detta sättet, men vad gör man inte för att underlätta, både för mig och honom. Det har nämligen med ensamhetsträningen att göra (what else liksom…) och pga denna har ettor gått bort, då jag märkt att Ben lättare klarar av att vara ensam om han får vistas i ett separat rum och inte i hela lägenheten. Iom att jag vill ha en låg hyra så har de flesta tvåorna jag kikat på gått bort pga att de legat för högt, enligt mitt tycke. Men det lönar sig att vara trägen, för nu har vi håvat in ett extrarum till Ben och en ”låg” avgift till mig. Win, win.

Det har dock inte bara varit Ben som kryddat detta lägenhetsletande. Det tycks vara på sådant vis att antingen dras jag till kriminalitet, eller kriminalitet till mig. Läs nedan:


Jag sitter förväntansfull i bilen redo att åka och kika på ytterligare en lägenhet. När jag är i färd med att knappa in adressen i gps:en reagerar jag på gatunamnet, men jag kan inte komma på varför. Jag avfärdar tanken med att jag säkert haft någon gammal klasskompis som bott där. Väl framme parkerar jag, slår av motorn och kliver ur bilen. När jag sätter nyckeln i låset och vrider om flammar adressen återigen upp i tankarna. Det är något väldigt speciellt med denna adress. Jag har någon koppling till den. Men vad och vilken?? Jag börjar promenera de cirka hundra meterna bort mot ingången. När jag har porten i sikte faller bitarna på plats. Nu vet jag varför denna adress talar till mig.

Jag arbetade för många år sedan inom polisen som transkribent. Jag skrev en hel del förhör. Bland annat vart enda förhör i ett uppmärksammat lägehetsmord…


Då var det dags igen, dags för lägenhetsvisning nummer…jadu, bra fråga. Någon i raden av lägenheter. Det är visserligen en rätt dyr tvåa, men en sådan med bra planlösning och med balkong och badkar (balkong och badkar är definitionen av vardagslyx för mig) och därmed värd att kika på. Så jag drar. Tio minuter senare står jag utanför porten. Kliver in och tar den korta trappen upp. Samtidigt som jag placerar min högra fot på sista trappsteget lyfter jag blicken mot de två dörrarna och kikar efter rätt efternamn. Men det är inte namnen som fångar min uppmärksamhet, utan dörren till höger som ser ut att blivit utsatt för ett brutalt inbrottsförsök. Lite förvirrad plingar jag på den andra dörren, där efternamnet stämde med min referens. En trevlig kvinna visar mig runt i lägenheten och verkar inte ha så mycket dåligt att säga. Innan jag ska gå frågar jag lite i förbifarten om området. Hon tvekar lite, sen pekar hon mot grannlägenheten och säger: ”Det är lite stökigt där. Man får ringa polisen ibland.” Jag undrar om det är högljudda fester och tänker att det kanske jag kan leva med. ”Njaa..eller, bland annat. Men lite kriminellt och så…” blir svaret. Den misshandlade dörren gör sig påmind i mina tankar och jag frågar om den. Får till svar bland annat  om ett polisingripande. Well, I might keep looking…


Det lustiga är att detta är inte första gången kriminalitet beblandar sig med mitt bostadsletande. När jag var relativt nyinflyttat till Stockholm och var på lägenhetsjakt ute i Bromma möts jag av ett vitt A4-ark fasttejpat på ytterdörren till lägenhetskomplexet jag precis ska kliva in i: ”Området har drabbats av flertalet lägenhetsinbrott, vi hjälps åt med att hålla ögon och öron öppna efter avvikande beteenden och händelser.” Jag kikade på lägenheten, men tackade nej till även den… 😉

Må gott och fredagspussa era hundar från mig!

Ps. Vår nya lägenhet har en walk-in closet så stor att den går att göra om till ett litet arbetsrum, eller annat kul. Nu har ju jag iofs inte så mycket kläder, men kändes ändå värt att nämna… 😀

Varför skaffade jag Kuba?

Sedan Kuba flyttade hem till oss har jag fått en del frågor om dels varför jag skaffade henne, dels om det var så smart att göra så med tanke på det jag kämpar med, med Ben. Men kanske främst har jag fått frågan om jag gjorde det pga Ben och den problematik jag har med honom – om jag tänkte att en till hund skulle hjälpa honom med att vara ensam.

Jag tror aldrig jag svarat på dessa frågor pga har varit för lat för att skriva långa svar på Instagram. Så nu kommer svaren i ett blogginlägg istället… 🙂

Nej. Jag skaffade inte Kuba för att jag trodde att det skulle underlätta ensamhetsträningen med Ben. Jag visste redan att det inte skulle hjälpa. Tyvärr. Jag skulle kunna lämna Ben i ett för honom tryggt hem, med hans bästa hundvänner och favoritpersoner och det hade ändå inte hjälp. Det spelar nämligen ingen roll vem som är kvar, om jag går. Ni som hänger med vet att det sakta, sakta (sakta) börjar bli bättre, men det är en lång väg kvar. Och det som idag näst intill fungerar, är fortfarande inte stabilt. Som t ex att lämna honom med hundvakt. 80% av gångerna mina föräldrar passar honom är han tyst. Men han återfaller fortfarande. Som i förrgår t ex. Hatar att höra det när jag kommer och ska hämta honom. Hatar att höra: ”Idag skrek han”. Jag vill inte ha fler motgångar nu. Den förnuftiga och realistiska delen av mig förstår att det är såhär kurvan ser ut; ett par steg fram, ett stag bak. Tre steg fram, två steg bak. Fyra steg fram, ett steg bak. Ja, ni fattar. Idag skulle jag nog säga att för varje tre-fyra steg fram, tar vi ett steg bak, typ (men då går jag också väldigt långsamt fram. Hade jag skyndat på processen hade återfallen nog varit tätare). För ett halvår sedan var det snarare två steg fram, ett steg bak. Och för ett och ett halvt år sedan var det ett steg fram, två steg bak (ja, vi gick i stort sett bakåt då…). Så, ja, det går framåt. Nu. Men den bistra och trötta sidan av mig har ibland lite svårt att acceptera den långsamma utvecklingen. För det tär på mig. Hur som helst, åter till saken:

Jag skulle aldrig skaffa en till hund bara för att det eventuellt skulle kunna hjälpa Ben. OM det inte var så att jag visste att det faktiskt skulle lösa situationen. Men att skaffa en till hund för att det eventuellt kan lindra min hunds separationsångest, det för mig låter som en något ogenomtänkt handling. Tanken känns ju lite småtrist, ett djur vill man ju skaffa ur glädje och vilja, inte i syfte att det ska fixa ett problem åt en. Att ta emot en ny familjemedlem enbart i terapeutiskt syfte gentemot den redan befintliga hunden, det resonemanget känns lite som det att skaffa barn bara för att ha någon som tar hand om en som gammal.

När det kommer till Bens ensamträning tar jag inte hjälp av Kuba alls. Dels pga att jag, som ovan nämnt, vet att det inte har någon inverkan på Ben huruvida han har sällskap eller inte. Dels pga att jag inte vill göra Ben ”beroende” av Kuba, för sorgligt nog kommer hon inte finnas med oss för alltid. Men den kanske främsta anledningen till att jag inte ”använder” henne som stöttepelare är för att jag tycker hon förtjänar bättre på äldre dagar, än att sitta och lyssna på Bens brölande. Kuba flyttade till oss för att få en trevlig, rolig och problemfri pension. Inte för att terapia Ben. Sen har hon nog gett honom (och mig såklart) mycket bara genom att finnas här med oss, men det är ju en annan sak 🙂

De tillfällena jag vet att Ben fixar däremot, då lämnar jag dem tillsammans; exempelvis när jag städar och vill ha djurfritt, då brukar alla djuren få vistas i ett separat rum till jag är klar. Eller när jag ska uträtta kortare ärenden som att slänga sopor, hämta posten, plugga in motorvärmaren osv. Tillfällen jag vet Ben fixar utan skrik, då får de gärna vara tillsammans. De gånger jag måste lämna dem hos mina föräldrar går det som sagt bra åtta gånger av tio. Men det kan jag tyvärr inte göra så mycket åt, för måste jag till läkare/jobb/affär, så måste jag. Men det positiva är som sagt att Ben trots allt oftast är tyst, och drar han igång ett tjut brukar Kuba bara byta rum. Idag tystnar han även betydligt snabbare, inom en minut, än vad han gjorde förr. Tror rekordtiden för skrik ligger på 48 minuter. Non stop. Glad att vi inte är kvar där iaf… 🙂

img_5791

Om det var så smart att skaffa Kuba när jag fortfarande hade problem med Ben? Ja, varför inte? Tror vare sig jag är den första eller sista med hundproblem. Eller? Jag hade rannsakat mig själv och min livssituation och gjorde bedömningen att det passade med en till hund. Särskilt med en Kuba.

Varför skaffade jag en till hund då, om det nu inte var för Bens skull? Tjaa, kanske för min skull. Jag har nämligen närt en dröm om två hundar. När det skulle ske visste jag dock inte. Hade jag bott kvar i Stockholm hade jag i vart fall idag inte haft två. Det var inte förrän flytten till Umeå blev bestämd som jag på riktigt började öppna upp för tanken. Jag har ärligt talat varit lite bitter över att det blev som det blev med Ben och kände väl att när jag nu givit upp mitt liv samt rotat upp mig för hans skull, är det dags att göra något för mig. I och med denna flytt öppnade sig möjligheten för två hundar och jag bestämde mig helt enkelt för att göra slag i saken. Valp var dock inte ett alternativ, det var endast en vuxen som var aktuellt. Men det betydde inte att jag bara skulle ha valt första bästa, nej, nej. Skulle jag ha ytterligare en hund skulle allt stämma. Och med Kuba stämde väldigt, väldigt mycket. Vilket guldkorn vi fick, alltså. En mysig, vänlig pantertant. Att jag och Ben fick detta förtroende är vi ”over the moon” för.

Hoppas jag har svarat på de funderingar som fanns…annars får ni fråga 🙂

Munkorg hos veterinären

Jag var i förrgår med Ben till veterinären. Han har nämligen under en tid haft lite problem med sina öron, och då menar jag inte de klassiska ”öronlappssåren”, utan rodnad, extrema mängder svart, kladdig massa och klåda. Jag har tvättat och försökt hålla rent, men det har inte velat ge med sig, varpå jag bestämde mig för att det var dags att låta en veterinär ta en titt.

Jag hade inför besöket lite funderingar på om det kunde röra sig om svamp, men som jag förstod det visade odlingarna inte på det, utan på någon form av infektion. Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg ordagrant, inte för att det för mig var ointressant eller oviktigt, utan för att jag var lite omskakad efter besöket. Ben som alltid brukar vara så lugn och sansad även hos veterinären, visade den dagen upp en liten annan sida.

Jag hade innan märkt att han blivit mer och mer reserverad och försiktig med sina öron. Det var inte längre lika uppskattat när jag var där och tvättade. Veckan innan veterinärbesöket hade jag inte tvättat alls, för jag ville att de skulle få en chans att se hur det verkligen såg ut.

Ben gav ifrån sig ljud jag sällan hört komma från honom. Iom att jag vet att han annars hos veterinären är något utav ett skolexempel, skar det lite i mattehjärtat. Det var nog både smärta, obehag och lite ängslighet som gav upphov till hans läte.

Han började även fäkta med huvudet en del, varpå veterinären frågade mig om han var snäll. ”Han är otroligt snäll” svarade jag. För det är han ju. ”Han har aldrig någonsin bitit, eller ens visat tendenser till det”, för inte heller det har han. Men att säga ”min hund skulle aldrig…” tycker jag är lite väl naivt. En hund är alltid en hund, de reagerar ibland på sätt som för oss kan tyckas märkliga, men som i deras värld är fullkomligt naturliga.

Veterinären beslutade iaf att trä på honom en munkorg, och jag motsade mig inte. Jag hade full förståelse för henne, hon känner inte Ben och inte heller mig. En munkorg störde heller inte Ben då jag faktiskt har tränat honom i att bära en sådan. Man vet aldrig när det kan behövas. Och tack vare att munkorgen inte var något nytt, främmande objekt för honom, utgjorde den heller ingen trigger där hos veterinären. Mitt i allt kastande med huvudet sprack såklart ”öronlappssåret”…IGEN, så han dekorerade både mig, veterinären och undersöksrummet med stänk i en djupröd ton.

img_6216

Trött kille pustar ut.

Hur som helst. Allt gick trots omständigheterna bra (om ni frågar mig iaf, Ben skulle kanske ge ett helt annat svar… 😉 ). Det var inte svamp. Men en infektion (veterinären ska återkoppla till mig nu till veckan, så ska se till att fråga om den exakta ”diagnosen” då). Vi skickades hem med örontvätt samt örondroppar som ska ges dagligen i två veckor. Idag var dag nummer två. Kan säga att det är inte helt lätt alltså… Han är inte jätteglad i att jag är och pillar för mycket med öronen. Motsatsen till glad faktiskt. Men han är ändå fin, för han försöker, trots obehaget och smärtan (?). Han sitter näst intill helt stilla bredvid mig. Men huvudet går i ett, likaså det hjärtskärande lätet. Om två veckor är det över, lille vän.