”Vilken tur att du har Ben…”

Efter förlusten av Kuba får jag ofta höra: ”Vilken tur att du har Ben mitt i allt det här så att ni kan finna tröst hos varandra!” Jag bara ler och nickar. Alternativt trycker ”lajk” eller skickar en hjärtemoji, om jag får kommentaren över nätet. Jag tar inte illa upp av detta, absolut inte. Däremot funderar jag på om jag sörjer/fungerar helt olika jämfört med resterande del av hund/djurägarna därute.

Jag har aldrig förr varit med om att förlora en hund. Om att känna min hund somna in i min famn. Jag har däremot genomlidit det med min häst för många år sedan. Att vara med när hon avlivades var inte bara startskottet för en enorm och lång sorgetid. (Ni som vet hur jag känner för Kuba, ni förstår även hur jag kände för henne – Zorina – då hon var min Kuba i hästformat.) Det var även högst traumatiserande. Jag ska inte gå in på detalj, men att stå bredvid sin häst på drygt 500 kg som skjuts med en bultpistol i pannan medan din högerhand ligger mot hennes bog för att försäkra dig om att hon inte faller ihop över dig. Att känna och höra henne lämna jordelivet. Det satte ett permanent ärr i min själv. Smärtan sköt som en pil genom hela min kropp. Och det tog lång tid innan den hittade ut. Den bara loopade runt, runt. Stack. Och stack. Och stack. Jag hörde och kände henne försvinna. Men jag såg det inte. För jag lovade mig att blunda. Att det inte skulle bli den sista bilden av henne att fastna på min näthinna.

Efter jag förlorade Zorina vände jag för en lång tid hästar och ridning ryggen. Dels för att jag inte längre hade tid och pengar till att underhålla intresset. Men främst för att förlusten av henne färgade stallvärlden, och allt kopplat till den, grå. Det gjorde helt enkelt för ont.

Samma känsla bär jag på nu; Traumat av att förlora en högt och djupt älskad vän och att fysiskt känna henne lämna mig. En grå slöja som lagt sig över hundlivet. Varje gång jag ska ta med Ben ut på en promenad, blir jag påmind om att jag inte tar Kuba med mig. Jag ropar inte hennes namn. Jag hör inte hennes små tassar skynda över parketten. Jag ser inte hennes glada ögon. Jag ser bara hennes koppel, som jag ännu inte klarat av att plocka bort, hänga kvar på sin krok.
När jag gjort några tappra försök att klickerträna lite med Ben, kommer ingen tant och vill vara med. Igen ivrig Kuba som sitter, ligger, ger tass och pussas på en och samma gång, allt för att försäkra sig om att hon gjort det som krävs för att få den där godisbiten i min hand. Vad jag än tar mig för med Ben, är saknaden av Kuba större än något annat. Jag förstår att så kommer det inte alltid vara, men just nu är det så. Och därmed har jag – tyvärr – svårt att finna tröst i att ha Ben. Och jag tror det blir extra svårt iom de problem vi dras med. Problem som har dränerat mig under så lång tid.

IMG_2985

Jag har under veckan som gått kämpat med att ta mig ut på längre promenader med Ben. Det är hos sin hundvakt han fått det mesta motionen. Helst av allt skulle jag bara vilja kliva ur hundvärlden helt och hållet. För ett tag åtminstone. Kallas det att springa från sina känslor, från det som är jobbigt? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag känner mig värdelös som hundägare till Ben just nu. Samtidigt som jag brottas med sorgen efter Kuba, plågas jag av skuldkänslor inför Ben.

 


kubana.jpg

Jag saknar dig, Kuba. Jag saknar att känna ditt huvud vila i mina händer och att samtidigt ge dig en lång puss i pannan. Jag saknar din doft och jag saknar din ömhet och närhet. Jag saknar hela ditt väsen. Hela ditt sätt att vara. Jag saknar dig, Kuba.

Annonser

Att älska och att älskas

Kuba var – och är fortfarande – min själsfrände i hundformat. Men att hon kom att betyda så pass mycket för mig som hon gjorde, bottnar ännu djupare än så. Jag älskar Ben, det vet de som följt vår resa. Men hur hemskt det än må låta, letade sig Kuba in till en plats i mitt hjärta dit Ben ännu inte hittat. Varför det är så kan jag inte ge någon förklaring till, mer än att vissa själar smälter ihop helt naturligt och på ett alldeles unikt sätt.

Drömmen om Ben skulle visa sig utvecklas till något som mer liknade en mardröm. Vid fyra månaders ålder började problemen som sedan bara skulle fortsätta och fortsätta. Demodexen, separationsångesten, skriken, klådan, allergierna, svampen. Självklart inget Ben kan ställas till svars för. Vissa hundar blir sjuka och den risken ingår i konceptet ”äga hund”, vilket jag var och är införstådd med. Vad jag däremot inte var beredd på var att han skulle drabbas så hårt av så mycket. Varken han eller jag har ens fått en chans att andas innan nästa problem avlöst det föregående.

Det Instagram-konto jag har och där jag främst delat med mig av hundrelaterade saker, utvecklades med tiden till ett renodlat hundkonto. Det började fungera som en ventil där jag skrev om vår problematik i främst ett terapeutiskt syfte. Jag började mer och mer känna att jag behövde något ställe där jag kunde få lätta på trycket och ventilera min frustration och sorg, utan att någon kunde säga åt mig att nu får jag ge mig med hundsnacket. Mitt Instagram-konto, som är min lilla yta i cyberrymden att helt själv bestämma över, var med andra ord perfekt för ändamålet. Trodde jag.

Efter en tid började meddelanden ramla in. Jag fick tillsägningar om att inte skriva om Bens klåda och uppläxningar om att jag snackar skit om både rasen och min hund när jag skriver som jag gör. Det enda jag gjorde var att ärligt och transparent dela med mig av min och Bens vardag och det vi slet med.
Jag fick höra att det snackades nedlåtande om mig bakom min rygg – och detta av personer jag absolut inte förväntade mig det från, vilket såklart sårade mig. Huruvida det är sant eller inte kan jag förstås aldrig veta, såvida dessa personer inte självmant kliver fram och ber om ursäkt. Men hur är det man brukar säga; ingen rök utan eld? I samma veva blev jag även bränd av en vän. Det var en kniv i magen som långsamt vreds om och jag våndades och kved av smärta. Jag var slut. Slut som artist. Slut som hundägare. Slut som människa.

Samtidigt som jag hade fullt upp med att trampa vatten i och med Bens problematik – och mitt eget hälsotillstånd då jag vid tillfället var sjukskriven för utbrändhet – dumpades alltså detta flak med skit över mig. Inte nödvändigtvis hundskit, men däremot hundra procent skit från hundvärlden. Drömmen hade blivit till en fullskalig mardröm och jag höll på att kvävas.

En dag dök en bild upp i mitt Instagram-flöde med en tillhörande text beskrivandes en fantastisk hund som var i behov av ett nytt hem. Jag hade sedan en tid tillbaka bestämt mig för att lämna Stockholm och flytta norröver där jag kunde få den hjälp jag behövde med Ben. Det hade gått så långt att det nu stod mellan att bo kvar i Stockholm och måsta göra mig av med Ben, eller att flytta norrut och behålla honom. Valet var egentligen inte svårt att göra. Men det var med viss sorg, då jag trivdes så bra i Stockholm.

Flytten öppnade upp för möjligheten att välkomna en till hund till vår lilla familj. Dock inte en valp. Jag pratade med min pappa som skulle agera hundvakt uppe i Umeå och efter att jag fått ett jakande svar därifrån skickade jag iväg en liten presentation om mig och Ben och höll tummarna.

Sen gick allt fort och vips så stod jag där med två hundar. En Ben. Och en Kuba, på prov. Jag var väldigt mån om att jag ville göra ett seriöst intryck och vänta ut ”provperioden” innan jag gav ett svar. Inte verka impulsiv kring beslutsfattandet av något så viktigt. Men om sanningen ska fram ville jag redan dag ett höra av mig och säga: ”VI VILL BEHÅLLA HENNE!” Jag ville skriva varje dag och berätta om hur fantastisk jag tyckte hon var, men var samtidigt rädd för att göra så då jag förstod vilket stort, osjälviskt och inte minst smärtsamt beslut det måste ha varit att lämna ifrån sig henne. Jag var då helt ovetandes om att det precis ett år och en vecka senare skulle vara min tur att måsta fatta ett osjälviskt och smärtsamt beslut och att låta henne vandra vidare. Vidare från mig.

Trots den smärta jag bär när jag skriver detta, kan jag med klara ögon se hur allt kring Kuba varit så fint, vänligt och lättsamt. Inom loppet av dryga året har två personer som älskat henne högt, mist henne. Sörjt och fortfarande sörjer henne. Men hur ont det än gjort, ser jag bara två personer som slagit bort smärtan och röjt bästa tänkbara väg för en älskad hund. Hur inget annat än det har varit viktigt eller relevant. Och det tycker jag är så underbart fint.

Smärtan efter att ha förlorat Kuba skär fortfarande i mig och jag slits mellan en kontrollerad sorg och en sorg av ren panik över att aldrig få träffa henne igen. Aldrig få träffa dig igen, Kuba. Andetagen blir tunga, halsen tjock och ögonen vattniga. Jag tänker på dina dimmiga, kloka ögon. Dina små bakben. Din fina, fina mage. Din mjuka mule. Dina söta öron. Din livsglädje. Jag kommer på mig själv med att vänta på dig, med att tänka att om jag bara håller ut tillräckligt länge, kommer jag tillslut få min belöning: DIG. Men inser lika snabbt att det finns ingen belöning, det finns bara att rida ut smärtan.

Mitt i allt det här är det enda stället där jag lyckas finna lite tröst, vetskapen om att i en annan del av Sverige sitter en annan person som också vet vad det innebär att älska Kuba. Som också kommer hålla hennes minne och personlighet vid liv. Som också kommer bära Kuba med sig. Det handlar inte om att önska någon annan smärta, utan om att veta att det finns minst en annan person därute som också förstår Kubas storhet.

Kuba äntrade mitt liv som en ängel och lämnade det på samma sätt. Kanske var hon en ängel bara på besök, för att nu ha återvänt. Jag vill tro det, för det smärtar i mig att tänka på att hon ensam hamnat på en för henne främmande plats.

Hon klev inte bara in i mitt liv, utan även in i mitt hjärta, när jag låg och skvalpade på vattenytan. Hon gav mig livet och hoppet tillbaka. Hon gav mig kraften att fortsätta  orka kämpa för Ben. Hon förtrollade mig och jag gjorde det till mig livsuppgift att älska henne. Det tillsammans med kärleken hon överöste mig med började sakta bygga upp mig igen. Men precis när jag började känna att mitt liv hade stabiliserats något, när mitt mående markant förbättrats, när jag fyllde veckorna med allt fler arbetstimmar och när jag för första gången på länge kunde känna glädje ända in i märgen. Precis då förlorade jag henne och min värld skakades återigen om. Men nu finns ingen ny Kuba här för att hjälpa mig. Nu får jag förlita mig på att finna styrka i de minnen jag har av henne och vår tid tillsammans.

 

Kuba, att älskas utav dig, är det vackraste för mig.

IMG_5890_x

Kan man någonsin vara beredd?

Klockan är 12:43 när jag med min högerhand trycker upp veterinärstationens ytterdörr. I min vänstra hand håller jag ett rutigt fleecetäcke. 13:00 skulle jag vara tillbaka. Då skulle Kuba vara redo att åka hem.

Jag rör mig med snabba steg genom väntrummet fram till receptionen: ”Hej, jag heter Hannah och jag ska hämta Kuba.” ”Allt har gått bra!”, säger kvinnan bakom disken och jag kan andas ut först när de fyra orden registreras hos mig. Ett lättat leende lägger sig över mina läppar.

Veterinären som utförde operationen kommer ut. Jag får en kort redogörelse och hon hör efter om jag har några frågor. ”När får hon äta?”, är det jag kommer på. ”Avvakta tills att hon piggnat på sig lite. Tidigast om två timmar”. Jag tänker att då kan hon äta middag som vanligt ikväll, samtidigt som Ben. ”En djurskötare kommer strax ut med Kuba”, låter veterinären meddela innan hon avlägsnar sig. Kvinnan bakom disken förklarar att hon ska göra klart med betalningen och hemgångsråden och att jag kan slå mig ner under tiden.

Försäkrad om att Kuba mår bra kan jag slappna av och bubblan jag befunnit mig i under dagen expanderas så pass att jag kan börja ta in den närmaste omgivningen – det vill säga veterinärstationen och dess patienter. Först nu inser jag att väntrummet är nästintill fullsatt.

Till höger om mig sitter en dam med hennes två taxar, varav den ena verkar orolig. Damen försäkrar den oroliga taxen vid upprepade tillfällen om att idag slipper han. Det är tydligen brorsans tur denna gång.
Mitt emot mig ligger en golden retriever på golvet. Hen ser pigg och nyfiken ut. Sträcker sin gråsvarta mule mot taxarna och vädrar. ”Vad är ni för typer?”, tycks hen undra. En dam med snällt ansikte håller i kopplet.
Bredvid damen med det snälla ansiktet sitter en äldre man med sin gråhund. Jag tänker på en gång att där sitter ett väl sammansvetsat jaktekipage. Möjligtvis är det bara mina fördomar som låter mig tro så.
Snett mitt i mot mig till vänster – en kvinna i 30-årsåldern. Hon har en bur i knät som hon omsorgsfullt omfamnar. I den vilar en katt. Hon är klädd i arbetskläder, mössa och ett par rejälare kängor. Hennes utstyrsel skvallrar om att hon kommer direkt från jobbet.

Mitt i rummet sitter en ensam kvinna runt ett bord. Hon ser tyngd ut. För stora mjukisbyxor veckar sig över hennes skor. Jag ser att hon, liksom jag, med jämna mellanrum blickar bort mot den vita dörren. Den dörr Kuba snart ska komma igenom. Jag tänker att hon nog också väntar på att få hem sin kompis. Jag hoppas att även hon möttes av orden: ”Allt har gått bra!”.

På en träbänk i ett väntrum på en veterinärstation sitter jag alltså och väntar på min hund. Min gamla dam som inom ett par månader kommer vara 12 år fyllda. Som flyttade hem till mig för knappa året sedan, men som redan första dagen klev raka vägen in i mitt innersta, där jag förvarar de allra käraste jag har. Hon har precis opererats för juvertumörer. Trots en grundlig undersökning innan som bestod av både blodprover, röntgenplåtar och stetoskop som alla visade på fina resultat, ville inte oron för hur hon skulle klara narkosen släppa. Inte ens en försäkran från veterinären om att inga förhöjda risker förelåg, kunde rucka på den. För risker finns ju, oavsett och alltid. Men när jag sitter där på träbänken klockan 13:16 den där torsdagen har oron äntligen släppt. För stunden, åtminstone. Om två veckor får jag analyssvaret på tumörerna, men den oron får just nu ge vika för en annan känsla – nämligen längtan. Jag vet inte om jag någonsin har saknat och längtat efter mina hundar så mycket som när jag behövt lämna dem kvar hos veterinären.

”Betalningen för Kuba är klar!”

Jag väcks hastigt ur mina tankar och stegar återigen genom rummet bort mot receptionen. Hemgångsråden och ett kvitto läggs framför mig. 7850 kronor. Jag frågar om de kan göra en direktreglering. ”Tyvärr”, svarar kvinnan bakom disken. Jag blir genast lite varm i pannan. Det var en summa större än den jag hade på kontot så jag fumlar efter mobiltelefonen i fickan för att göra en överföring. Kvinnan bakom disken frågar hur jag vill betala, på plats eller med faktura. Lättad svarar jag: ”Faktura”. Ytterligare ett papper läggs framför mig. Jag tar mina tre ark och går och sätter mig igen.

Den vita dörren öppnas och jag vänder mig mot den, redo att resa mig upp och ta emot min Kuba. Den tyngda kvinnan har även hon dörren i fokus. En ung kvinna kommer ut. Hennes ögon är rödsprängda och svullna. I hennes hand håller hon en bur. Den är tom och jag förstår vad som hänt. Jag vänder snabbt ner blicken. Hon kliver fram till bordet vid vilket den tyngda kvinnan sitter och ställer ner buren. Jag kan i ögonvrån se hur kvinnan vid bordet, som jag antar är hennes mamma, lägger sin hand på sin dotters. Så står dom en kort stund, innan hon tar samma väg som jag precis gått bort mot receptionen. ”2600 kronor”, hör jag kvinnan bakom disken säga. ”Helvete”, säger den rödgråtna kvinnan och fortsätter med en röst som knappt bär: ”Får jag ta det på faktura?”

Än en gång åker den vita dörren upp. ”Biffen”, ropar en man som jag gissar är en djursjukvårdare. Kvinnan med arbetskläder reser sig och går mot honom. Jag ser dem försvinna in genom dörröppningen och låter sedan min blick svepa över väntrummet. Jag tänker på hur olika varandra vi är, vi som sitter här inne, men att vi i vår olikhet besitter en stark gemensam nämnare – kärleken till våra djur. Och önskan om att de till varje pris ska må bra. Plötsligt ser jag något så fint, där jag bara för ett par minuter sedan främst sett sorg. Plötsligt ser jag all kärlek. Jag inte bara ser den, jag känner den också. Och det är vackert. Så vackert.

Den vita dörren åker upp ännu en gång och ut kommer en något vinglig men målmedveten dam. Kuba. Fina, fina Kuba. Hon leder vägen genom dörren med djursjukvårdaren bakom sig. ”Kuba”, säger jag och hon svarar med en svansviftning och en nos mot min hand. ”Älskade vän, nu åker vi hem”, viskar jag medan jag omsorgsfullt lägger det rutiga fleecetäcket över hennes rygg.

 

När Kuba flyttade hem till mig och Ben visste jag att åren vi skulle få tillsammans skulle bli fina, men få. Jag har fram till nu trott att jag varit beredd. Beredd på att en dag förlora henne. Men när vi idag tillsammans lämnade veterinärstationen och jag hörde dörren slå igen bakom oss, insåg jag att det enda jag är beredd på, är att jag när dagen väl är kommen, inte alls kommer vara beredd. Kan man ens någonsin vara det?

 

IMG_1865

Älskade Kuba

Fjällvandra med din hund

Jag har i vuxen ålder bara befunnit mig på fjället ett fåtal gånger. Av dessa gånger endast en gång på egen hand. Det var förra sommaren. Jag hade under ett halvårs tid planerat vandringen till Kebnekaise tillsammans med en vän. Knappt en vecka innan vi skulle påbörja resan norröver hörde hon av sig och meddelade förhinder. Jag blev smått förtvivlad. Jag hade sett framemot detta så mycket. Visst, jag kunde åka själv. Men grejen var den att inte bara hade jag sett fram emot att besöka fjället, jag hade sett fram emot att göra det tillsammans med en av mina bästa vänner.

Det slutade iaf med att jag bestämde mig för att åka. Och att göra det bästa av situationen. Och helt själv var jag faktiskt inte – jag hade ju Ben!

Jag är så glad över att jag fattade det beslut jag gjorde. Att jag för en gångs skull inte lyssnade till de tvivelaktiga rösterna i mitt huvud: ”Klarar jag detta på egen hand?” ”Inte kan väl jag?…” osv osv. Jo, jag kunde. Alldeles själv. Och en jävla mersmak fick jag också. Så i sommar åker vi igen. Jag och Ben. Ensamma. (Har beslutat att lämna Kuba med mina föräldrar när vi ska iväg på den längre vandringen. Även om hon är otroligt pigg för sin ålder, så vill jag verkligen inte riskera något. Hon kommer ha det bra med mina föräldrar och jag har i dagsläget två kortare vandringar inplanerade som både hon och Ben ska få hänga med på.)

Jag fick en fråga från en av mina typ tre bloggläsare (:D) om jag kunde dela med mig av lite tips och erfarenheter. Och det kan jag så klart. Med glädje! Jag är långt i från en proffs vare sig när det kommer till fjället, vandring eller friluftsutrustning etc etc, men det fina är att det behöver man heller inte vara för att ta del av den fina naturen vår planet erbjuder. Så länge man är lite lagom påläst och förberedd och packar ner sitt sunda förnuft fixar man det. Personligen kan jag ha lite svårt för (vissa) ”extrempersoner” som gärna vill försöka få ”vanligt” folk att tro att vissa områden är stängda för allmänheten, att vissa saker bara är tillgängliga för ”proffs”. (Okej, nu säger jag inte att ni ska iväg och bestiga K2, men ni förstår kanske vad jag menar…. 🙂 )

Där jag hittar den mesta av min inspiration är inte hos ”proffsen”, utan snarare hos den ”vanliga” människan som visar att alla som vill, kan. Det är en av anledningarna till varför jag älskar ”Verkligheten i P3”. En programserie i P3 som kort beskrivet skildrar bl a den vanliga människan i olika livsskeden, äventyr och situationer. Mitt favoritavsnitt är egentligen åtta avsnitt och heter ”Emelies långa vandring”. Där får man följa Emelie som på plats i Nya Zeeland och utan någon direkt kunskap om vandring bestämmer sig för att ta sig an Te Araroa-leden som sträcker sig från landets norra till södra spets. Ungefär fem månader tog det för henne att ta sig från norr till syd. (Här hittar ni avsnitten.)

 


 

Tillbaka till att vandra med hund. Har jag något vettigt eller viktigt att säga om det? Jag vet inte, men ska nedan försöka nysta lite i mina tankar och i den lilla erfarenhet jag har om ämnet.

Klövjning

Ska din hund bära något under vandringen? Tänk då på att i god tid ”klövja in” din hund. Dvs – vänj hunden vid att ha väskan på sig samt vid att bära vikt. Jag tycker denna guide är bra om man känner sig lite osäker på hur man ska gå tillväga. Väskorna kan antingen vara utformade med en y-front eller en d-front. Jag har alltid gillar y-frontselar bättre, varför jag valde en y-front även när det kommer till klövjeväskan. Jag läste dock på någon sida (som jag inte hittar igen nu) att det riktas viss kritik mot dessa väskor då de (enligt kritikerna) låter hunden bära för mycket av väskans vikt med ryggen, ist för att använda sitt framparti, som samma kritiker menar att hunden gör med en d-front. Om det ligger någon sanning i detta vet jag inte, är inte tillräckligt insatt. Men jag har som sagt endast haft y-frontsväskor till Ben.

På våra vandringar förra året hade jag en Ruffwear Approach pack, denna har jag tyvärr tappat bort (suck mig själv), och har precis lagt en beställning på en ny väska, nämligen en Ruffwear Palisades pack. Skillnaden mellan dessa två är främst att väskdelarna är avtagbara på ”palisades:en” och kan därmed konverteras till en sele.

Vanligt är att hunden få bära sin egen mat under vandringen. Ett tips är då att portions-packa maten i påsar, det blir dels enklare med doseringen, dels minde kladdigt i väskan.

Kolla upp om klövjeväskan är regntät. Är den inte det rekommenderar jag starkt att skaffa ett regnskydd till den. Min väska visade sig inte vara regntät, och jag hade inget regnskydd till den. Det misstaget tänker jag inte göra om och har nu därför införskaffat detta regnskydd.

IMG_7710

Ben med sin klövjeväska från Ruffwear. Modell: Approach pack.

 

Vart ska vi vandra?

Jag är nog inte den bästa personen att svara på just den frågan, då jag inte har så mycket erfarenhet i ämnet. Men här kommer det lilla kan jag bidra med.

Jag har aldrig själv varit i Sylarna, men jag har fått höra att det är ett relativt lättvandrat ställe och därför kan rekommenderas till den lite mer oerfarne.

Jag och en vän besökte i höstas Fulufjällets nationalpark. Där kan man bl a uppleva Sveriges högsta vattenfall, nämligen Njupeskärfallet. Jag kan absolut rekommendera Fulufjället för den lite mer ovane vandraren!

IMG_2547

Njupeskär vattenfall i Fulufjället.

Min och Bens vandring förra sommaren gick från Nikkaluokta till Kebnekaise. Tanken var att vi skulle gå upp för Keb, men vädret var halvtrist så vi skippade det och vandrade istället mot Singi och Kungsleden. I år planerar jag för Kungsleden. Tror jag kan rekommendera även den, trots att jag egentligen knappt vandrat den något. Hehe.

06AA5DCD-E644-486F-A440-24BCAACB973B

Påväg mot Singi.

 

IMG_4240

På väg mot Kebnekaise Fjällstation.

Jag rekommenderar dock inte Kebnekaise fjällstation. Huvva. Får jag tyvärr säga. Det var nog fjällvärldens motsvarighet till Stockholms centralstation (förlåt för en Stockholmsliknelse, men alltså tänk er den mest trafikerade delen av fjället.) Jag åker inte till fjälls för att måsta väja till höger och vänster pga trafik likt e4:ans, eller tälta typ på varandra. Det är med andra ord rikt på människor där. Sen så är hundar motsatsen till välkomna in på fjällstationen. Det finns däremot hundrum, om man inte vill sova i tält. Läs mitt blogginlägg om vår vandring till Kebnekaise förra sommaren här.

IMG_1118

Kebnekaise FJällstation.

 

Tält

Jag, Ben och vår packning rymdes utmärkt i ett tvåmannatält inköpt för 999:-. Detta köpte vi på xxl förra sommaren (ser dock att priset är ett annat nu, kan hända att det var något erbjudande när vi köpte det. Hur som helst så fungerade det väldigt bra för oss). Stuvar man in ryggsäckarna i absiden ryms man nog två vuxna personer och en hund modell större utan problem i ett tvåmanna.

IMG_7758

Tältgranne… 😀

IMG_0373

Väntar på att få krypa in sitt mobila hem 🙂

 

Sovsäck och liggunderlag

Jag hade en sovsäck och ett liggunderlag som jag och Ben delade på. Han låg nedkrupen i sovsäcken på mina fötter. Jag har sett att det på marknaden finns hundsovsäckar. De är säkert jättebra, men skulle aldrig ta med mig en sådan på en vandring. Jag tänker bara extra vikt och extra space (no, thanks).

 

Utrustning till hunden

Vad man väljer att ha med sig beror kanske lite på hund (och ägare). Jag som t ex har en väldigt frusen hund har med mig en ”sovoverall” till honom. Jag har denna overall från Hurtta. Förra året hade jag med mig denna fleeceoverall, även den från Hurtta. Ben älskade att krypa ner i den efter en dags vandring. Särskilt efter en dags vandring i regn! Varför jag valde att köpa en ny till honom var främst för att fleeceoverallen är en storlek för stor för honom (hör av dig om du vill köpa den). När jag såg att Hurtta hade kommit ut med en ny overall blev jag såklart nyfiken. Värmemässigt tror jag att de båda är lika bra. Men den nya är såååååååå mycket smidigare. Tar upp mycket mindre plats i ryggan (får man kalla det ryggan i vandringssammanghang?) än fleeceoverallen. Sen är den även ”rustad” med en insida i ett material som reflekterar hundens kroppsvärme och på så vis återanvänds värmen och gör det ännu varmare och gosigare för vovven 🙂

IMG_1174

Ben i sin fleeceoverall från Hurtta.

Ett bra regntäcke till hunden är för mig en självklarhet att ta med! Jag har detta från Hurtta och är nöjd med det, även om jag hade önskat att det inte var ett ”svanshål” där bak, utan att det istället var konstruerat mer som backontracks regntäcke. Däremot gillar jag att det går upp på halsen, vilket det från backontrack inte gör. Kan någon av dem kanske göra kanske göra en hybrid av dessa två? Har ni tips på något bra regntäcke som är utformat på detta sätt, tipsa gärna i kommentarerna! 🙂

IMG_1177

Regntäcket kom till användning.

 

Jag hade även med skor till Ben. Jag visste inte exakt hur terrängen skulle se ut och slita ut hans trampdynor ville jag inte göra. Jag hade med dessa från Non-Stop. Vet inte om jag tycker de sitter sådär jättebra, men de är gjorda i ett rätt slitstark material och fanns att köpa till ett rimligt pris. Jag ska dock försöka leta reda på några bättre skor i år. Men vill man inte lägga allt för mycket pengar på något man inte tror man kommer använda så mycket, kan jag rekommendera dem. Tycker det är svårt det här med skor. Ska kika närmare på dessa och dessa. Tipsa gärna i kommentarerna om du har erfarenhet från några bra hunddojjor! 🙂 OBS! Kom ihåg att innan vandringen vänja hunden vid att ha skor på tassarna.

Jag hade ett halsband och en klövjeväska på Ben. Sen hade jag även en sele nedpackad, då jag inte hade tänkt att vandra uppför Keb med en klövjeväska på Bens rygg, men jag ville heller inte enbart ha halsband på honom. Så. Onödig. Packning. Inte selen i sig, men just det där med att ha med så många olika delar. Därför har jag nu investerat i en klövjeväska med avtagbar väskdel. Vips så trollade jag bort överflödig packning 😉 Men varför duger det inte med ett halsband, då? Jo, för jag tänker att det kan komma passager där hunden eventuellt kan behöva lite stöd från sin förare, och då vill man inte stå där och slita i den stackars halsen. Då är en stabil sele, kanske gärna med ett ”handdag” på ryggen, väldigt mycket bättre.

IMG_1173

Påväg från Nikkaluokta till Kebnekaise.

När det kommer till koppel så hade jag ett expanderkoppel, som jag ibland höll i handen, men oftast hade fäst i midjebältet (ryggsäckens avlastningsbälte). Men jag hade även med mig en långlina. Min tanke var att ha honom i den under största tiden av vandringen på fjället. Men då min hund är av sådan sort som oftast håller sig vid min sida (om det inte dyker upp en ekorre eller hare) så innebar linan bara trassel runt våra ben och extra tyngd i min packning. Använde linan i ungefär totalt fem minuter. Den blev inte roligare efter regnet heller. Varför har du honom inte lös, kanske ni tänker? Jo, för att det är strikt koppeltvång i områden där renskötsel är tillåten, vilket är större delan av fjället. (Läs mer här.) Viktigt att respektera det, så vi får fortsätta ta med våra fyrbenta vänner till fjället.

IMG_0448

Långlinan på. Första och sista gången under turen…hehe.

Ett annat bra koppelalternativ som jag själv inte testat, men som jag fått rekommenderat av andra, är att fästa ett flexikoppel i midjebältet – ännu mindre lina/koppel att trassla in sig i. Har du en ryggsäck med avlastningsbälte trär du dess ändar genom flexikopplets handtag och spänner fast. Det är skönt att kunna fästa kopplet i sig själv, så man har händerna fria.

 

Mat och dryck

Bens mat packade jag i portioner i påsar och la i hans klövjeväska. Jag hade även med mig denna pasta från Aptus Pet för extra energi.

IMG_0375

Energipasta från Aptus. Ben loves!

Själv åt jag främst havregrynsgröt och soppor och couscous. Finns att köpa sån där smart frystorkad mat. Men till vegarner som mig själv var det utbudet inte jättestort (typ obefintligt?) Funderar på att testa torka lite egen mat till nästa vandring, för även om varma koppen och pulversoppor smakar ungefär 1000 ggr godare på fjället än hemma vid köksbordet, kan det vara kul med lite omväxling.

TE! Ni måsta ha med er te! Dricka te ut kåsa på kvällskvisten är lika med livs-fucking-kvalitet!

Jag tillagade all min mat på ett gammalt Trangiakök (har största delen av mitt liv trott att det heter triangelkök, men nu vet jag…hehe). Hade med mig sprit i en separat behållare (OBS, inte för att dricka, utan till matlagning).

IMG_0376

Vatten hämtade vi såklart i jokkarna. Alltså finns tamefan inget som får mig att känna mig så friluftsig och ett med naturen som när jag sänker ner min kåsa i den brusande jokken. Och inget annat vatten smakar så gott! Kom ihåg att ha med vattenflaskor att fylla upp i jokkarna, så man aldrig står utan vatten om det dröjer mellan vattenkällorna.

IMG_7759

Jokk och berg och fjäll och grönt och fint.

IMG_7757

Jag diskar och Ben dricker. Ska nog ta med en sån där disksvamp till sommarens vandring….

Har du plats kvar i ryggan?

Släng ner en bok! Pocket såklart (allt för att minimera vikten). Så mysigt att avsluta dagen med att krypa ner i sovsäcken och dyka ner i en bra story.

 

Kläder till dig själv

Denna punkt är nog den punkt som jag tänkte igenom allra minst. Hade t ex inte dubbelkollat att mitt regnställ faktiskt var helt regntätt (det var det inte lärde jag mig efter en dags vandring i spöregn). Jag stod även när jag packade inför vandringen och funderade på om jag skull skippa regnbrallorna för att få mindre packning. Det gjorde jag som tur var inte. Tips: Skippa inte regnkläderna. Det kan regna på fjället. Rätt rejält också. Ta heller inte med en bommulströja, hur bekväm du än tycker att den är. Jag köpte även i sista stund (dagen innan) nya skor. Frågar ni mig, utifrån min erfarenhet, är det inga problem att göra så. Mina fötter mådde som prinsessor under hela turen. Men jag har hört av andra att det inte är att rekommendera…hehe.

IMG_0175

I Nikkaluokta

 

Jag vet inte om någon blivit så mycket klokare av det här… Men det var kul att skriva inlägget och återuppleva lite minnen. Och det fick mig även ännu mer taggad på vandring! Jag lärde mig mycket under de dagar vi var iväg förra året. Learning by doing är inte att förringa. Jag står fast vid att fjället är till för alla (som vet hur man respekterar naturen), men kom ihåg att ta det säkert där ute! 🙂

Trevlig tur!

 

 

Observera att jag inte är sponsrad av något av ovan nämnda företag.

Terror on dog street

Ben är en ganska känslig individ och är samtidigt bra på att känna in sin omgivning och både andra hundars och människors energinivåer. Förr reagerade han dock inte nämnvärt på dem. Det är lite annat nu, vilket jag kommer in på lite längre ned i texten.

Vi har hela hans liv, fram till för ett par månader sedan, bott i Stockholms innerstad där det rör sig otroligt mycket hundar (och människor med för den delen). Det har medfört att vi dagligen har haft upp emot säkert femtio hundmöten; de flesta bra, men även många jobbigare. Då och då hände det även att lösspringande hundar kom fram (det är inte ovanligt att folk har sina hundar okopplade i city, litt galet kan jag tycka…). Även om de flesta ‘framspringarna’ har varit snälla, har det ändå inte varit helt uppskattat av Ben. Vid fyra tillfällen har vi dock haft oturen att ‘framspringarna’ varit riktigt ilskna. Jag har varje gång skyfflat Ben bakom mig och samtidigt försökt mota bort den andra hunden. Vid två av dessa tillfällen har jag blivit biten. Ben har dock alltid klarat sig. Fysiskt. Men kanske inte psykiskt…

Jag anar nämligen att dessa incidenter har påverkat honom mer än vad jag först trott. I somras började nämligen ett beteende sippra fram hons honom. En sida jag aldrig förr sett. Han började säga ifrån när andra hundar gjorde utfall mot honom, dock inte värre än att ge ifrån sig ett skall. Och helt konstigt är väl inte det, jag skulle nog också tillslut bli less om jag blev utskälld flera gånger om dagen. Kanske skulle jag även börja känna lite obehag, vilket jag tror är precis vad Ben började göra. Han har idag svårt att passera vissa hundar. Han gör inte utfall, men han kan morra eller skälla och han visar tydliga tecken på att han tycker att (vissa) hundmöten faktiskt är jobbiga. Särskilt tydligt är det då den mötande hunden har väldigt hög energinivå, stirrar ut honom eller gör utfall mot honom.

Jag har sedan jag upptäckte hans besvär med detta försökt jobba med det så gott jag kan. Jag försöker skapa en trygghet hos honom genom att visa att jag hanterar situationen och att han kan lita på mig. Jag försöker förmedla ett lugn och ser alltid till att jag är närmast den hund vi passerar. Är det möjligt tar jag alltid ut svängen så det inte blir alltför tighta möten. Jag har alltid med mig godis i fickan som jag bjuder honom på för att förknippa mötet med något positivt.

Är det något jag känner att jag inte orkar med just nu är det fler hundproblem, så jag hoppas att detta nu inte kommer utvecklas ännu mer och faktiskt bli till ett problem. Än så länge är det inte på en nivå som gör det jobbigt. Så länge jag ”samlar upp honom”, har honom vid min sida och berömmer med godis går mötena riktigt bra.

Livet med Ben har varit uttömmande. De senaste två och ett halvt åren har jag inte fått en break från honom, mer än då han varit på dagis och jag på jobbet, samt två helger jag lyckats få hundvakt. Jag behöver en paus från honom. Eller snarare; jag behöver flera pauser, korta men ofta. Men det är inte ett alternativ. För jag kan inte lämna honom. Det sorgligaste med detta är att jag märker att det börjar påverka vår relation…till det sämre. Bandet mellan oss skulle vara så mycket bättre och mer hälsosamt om han kunde acceptera att jag var iväg tre timmar ett par dagar i veckan så jag fick gå och träna, eller gå på bio, eller träffa en vän över ett glas vin… 

Hur som helst. Back to the subject, det med Bens osäkerhet kring andra hundar och då särskilt utåtagerande hundar. Vi bor just nu inte på det för honom ultimata stället. Det är nämligen väldigt mycket hundar i vår närhet. Och inte helt oproblematiska hundar heller. Snett mitt emot oss till höger bor två polarhundar som ofta vistas ute på tomten i lina. Dessa hundar skäller ut varenda förbipasserande hund. Inklusive mina. Jag måste varje gång jag ska ut kika genom fönstret för att se om de är där, för är så fallet tar vi bakvägen. Jag kan förstå att ägarna vill ha hundarna ute i och med att det är polarhundar, de trivs väl i snön. Men när situationen ser ut som den gör, kanske det ändå är läge att omvärdera sina val lite… Linorna de sitter fast i har även brustit två gånger och de har då gett sig på den förbipasserande hunden. Den risken villa jag inte ta.

Snett mitt emot oss åt vänster bor två andra hundar. Två andra hundar som skäller mer eller mindre konstantNär de är ensamma hemma, när de är ute på promenad, när folk går förbi. Skallen deras hörs gott och väl in till oss och gör att Ben har lite svårt att slappna av. Han vill gärna vakta, morra och skälla så fort duon över gatan drar igång.

Två hus bortom oss bor en ensam hund. Denna hund går igång och skäller så fort de andra börjar skälla (lägg på Bens grymtningar och skall så har vi en hel orkester, he he). Och slutligen lite längre ner på gatan bor ytterligare två hundar som skäller vid blotta åsynen av andra fyrbenta. Det är med andra ord lite terror on elm street varning här.

Sitter bra med en flytt nu i vår tror jag… 🙂


Idag har för övrigt varit en så bra dag! Ben har varit hos hundvakt och det gick super (även igår gick det bara fint) och vi tog en lång härlig promenad i solen och fick massa hundmöten som gick toppen. Älskar min lille Ben. Även om vissa har svårt att tro det då jag ibland skriver om den till och från jobbiga (mycket jobbiga) vardagen med honom.

Trevlig helg!

Vegan? Du? Men du har ju hund?

Vegan. Det har jag varit i två år. Vegetarian däremot blev jag för drygt tio år sedan. Vid två tillfällen har jag dock gått tillbaka till att äta fisk och skaldjur i kortare perioder. Detta endast för att inte upplevas som jobbig för andra eller för att jag inte orkat vara ”extrem”. Ja, tydligen är man just det när man väljer bort djur från sin kost.


Jag gjorde valet att avstå kött av två anledningar: 

  1. Jag ville inte äta djur.
  2. Jag äcklades av tanken att stoppa kött i min mun.

Detta gjorde jag alltså helt för min egen skull. Och för djuren, såklart. Jag gjorde det inte för att bevisa något för någon annan, eller för att jag tror att jag därmed är/blir bättre än någon annan.


Jag har aldrig gjort något vidare väsen av mina val kring mat och livsstil. Vid varje sommargrillning eller middagsbjudning har mitt vegetariska jag hållit låg profil. Jag har helt sonika tagit med en grönsaksbiff eller liknande och stekt upp eller grillat vid sidan av. Hur lågmäld jag än varit kring mina matvanor, har jag ändå gång på gång stött på gliringar från andra. Fått köttbitar upptryckta under näsan, ”på skoj skull.” (Tack, jätte roligt.) Trots detta får jag som vegan/vegetarian ändå så ofta höra om hur veganer(/vegetarianer) aldrig kan hålla tyst om sin ”övertygelse”. Att vi konstant och helt oombett skulle mala på till höger och vänster, vitt och brett om veganism. Jag känner inte igen mig någonstans i det. Snarare tvärt om.

Jag har lidit av extremt dåligt självförtroende, så även om jag skulle ha velat prata om djurs rättigheter och min syn på köttindustrin, hade jag inte orkat eller vågat debatera ämnet. Idag pratar jag däremot gärna om det, med dem som är öppna för det. Den enda anledningen till att det tog så lång tid för mig att gå från vegetarian till vegan var okunskap. Jag var inte tillräckligt insatt för att förstå att ägg- och mejeriindustrin är lika illa som köttindustrin. Jag var länge ganska ensam i min umgängeskrets om att välja bort kött, varpå jag inte riktigt diskuterade ämnet med någon och kom därmed inte vidare kunskapsmässigt. Därför samtalar jag gärna med andra idag, om det kan hjälpa dem på något vis. Oavsett var de i slutändan sedan landar.


Tankeställare:

  1. Kan det vara så att det endast är de veganer som ”alltid maler på”, som är de en hör?
    En stöter säkert på flera ”icke malande” veganer om dagen, utan att ha en aning om det.
  2. Är det verkligen så illa att veganer talar om veganism? Hundratusentals djur plågas och dödas dagligen. Känns därför rätt befogat att sprida vetskapen om djurens situation.

Jag upplever att många gärna vill försöka hitta fel på mig just pga att jag är vegan. Typ: ”Jaha veganen, du kör ju bil, är inte det dåligt för miljön och djuren?!” Jo, visst är det, det. Men jag har aldrig påstått mig vara perfekt. Jag försöker bara göra det jag tror är rätt och jag försöker göra det så bra som jag bara kan. Mer än så kan jag inte göra.

De agerar som att de tror att jag anser mig vara ”bättre”, och därför måste hitta mina brister och vidare upplysa mig om dem. Och det är nog inte så svårt, för jag har flertalet fel och brister. Och jag tror mig heller inte vara bättre än någon annan. Dessa antaganden säger nog mer om personen i fråga, än om mig. Troligtvis handlar det om att hen själv upplever någon form av mindervärdeskomplex bredvid en vegan. Varför annars ett sånt behov av att söka hitta någon slags yta hos mig att knacka hål på?..

Jag är vegan för att det känns rätt för mig. Jag är vegan för att jag vill minska lidandet på denna planet. Jag är vegan för att jag mår bra av det – både kroppsligt och själsligt.

img_5751

När Ben snodde en potatis och gav till Kuba.

Hur går det då att som hundägare vara vegan? Det är en bra fråga, som jag själv ofta och länge grunnar på. Enligt vissa får jag nog inte ens kalla mig vegan iom att jag konsumerar kött (till hundarna). Kanske kan jag kalla det att jag äter veganskt. Jag vet inte.

Jag äger och använder fortfarande ett par läderkängor. Jag har gjort valet att inte slänga dem, utan ist använda dem till de tjänat mina fötter klart. Skadan är redan skedd iom köpet av dem och jag anser att det utifrån ett miljöperspektiv inte är försvarbart att slänga dem.

Det bekommer mig dock inte, om jag kan kalla mig vegan, eller inte. Det är inte hur man titulerar sig som spelar roll, det är handlingarna man utför. Och jag vet att mina handlingar påverkar djurens situation. Kanske inte jättemycket. Kanske bara lite, lite. Men lite, lite är bättre än inget, inget.

Det kött jag köper försöker jag se till vara svenskt. Även om jag hatar den ‘ursäkten’ då det egentligen inte betyder något för det slaktade djuret. De går fortfarande samma öde till mötes – döden genom slakt. De är förtjänta av så mycket mer än att födas upp enbart för att bli till vår föda. Kanske är deras levnadsstandard något bättre än i andra länder, men det betyder inte att den är bra. Eller att vi har rätt att ta deras liv.

Jag ger hundarna ett köttbaserat foder och det svider i hjärtat var gång jag inhandlar det. Ibland sköljer känslorna över mig med sådan kraft att jag där och då sluter avtal med mig själv om att nu blir det inga mer husdjur med en köttbaserad föda. Varför bryr vi oss så lite om hur grisar, kor och kycklingar har det? Varför är våra hundar och katter så mycket mer värda? Andra djur lider sig genom det korta liv de tilldelats, bara för att jag ska ha något att utfodra mina hundar och katter med. Livet är orättvist. Inte bara för människor, även för andra djurarter…

När det kommer till tuggben och godis köper jag jättemycket veganskt (vilket är mist lika uppskattat av hundarna 🙂 ) samt vilt (även om jag inte uppskattar jakt som så, har djuren i det vilda haft ett bättre liv än den instängda grisen). Dessa produkter är ofta dock mycket dyrare och det är inte alltid min ekonomi tillåter.

De dagar jag mår som värst över detta försöker jag trösta mig med att jag gör så gott jag kan.

Och att det är allt jag kan göra.

Ensamhetsträning och överraskning på posten…

Tänkte prata lite ensamhetsträning denna måndagskväll (ett väldigt unikt ämne för mig va? ha ha). För vi har nämligen haft ett mindre genombrott i vår träning…detta tack vare att jag testat att angripa problemet från en annan vinkel.

Vad det gäller ensamhetsträning och hundar vill jag alltid göra lite väsen om träningen som möjligt. Det ska inte vara någon big deal. Jag kommer och går och det är okej. Inte gärna en massa kommandon, tuggben eller godis. Så jag vill ensamhetsträna mina hundar. Och det gick utmärkt med Ben fram till 7-8 månaders ålder då vi fick ett bakslag. Jag tänkte inte så mycket på det i stunden, då bakslag i den åldern inte är helt ovanligt. Jag oroade mig faktiskt inte alls, bara backade bandet en del och fortsatte med träningen. Men sen gick det som det gick (som ni vet) och vi har fortfarande inte kommit tillbaka till en fungerande ”ensamhet” (tänkte skriva ett blogginlägg om hela den här historien senare).

Nu när det blivit till ett problem, det här med att vara själv, har jag fått utmana mitt tillvägagångssätt och mina tankar om hur träningen ska gå till och försöka hitta nya vinklar och arbetssätt att jobba utifrån. Innan jul började jag med en ny metod. Eller, jag har faktiskt tillämpat den förr, men då fungerade den inte, men då var vi också på ett helt annat plan än vi är idag. Denna gång fick jag ett helt annat resultat, och det visade sig rätt snabbt även, varför jag såklart fortsatt i samma spår.

Det jag gör är helt enkelt att jag, när ska gå, ber Ben att gå och lägga sig och ger honom samtidigt något gott. Det kan röra sig om en dentalstick, en morot eller ett kex. Inget jättemärkvärdigt alltså, men ändå något jag vet att han uppskattar. När jag nu går till hallen och börjar klä på mig ytterkläderna springer Ben inte längre ut till mig och gnäller som han tidigare gjort. Nu springer han istället direkt till sin bädd och väntar på det goda. Spontant känner jag att detta är väldigt bra. Att jag  har lyckats betinga mitt avlägsnande med en hos honom bra känsla (gott godis), istället för jobbiga oroskänslor.

Men jag har ju iom detta även skapat en förväntan hos honom, vilket innebär att ensamhetsgrejen inte blir denna lilla grej som jag vill att den ska vara. Det är nu en ”nu får jag godis”-grej. Jag funderar, gör jag mig en björntjänst iom detta? Genom att ha skapat en förväntan, alltså… Men samtidigt känner jag att det för mig inte är några problem att bunkra med diverse sticks och kex, att se till att aaaaaalltid ha något gott hemma, om det är det som kommer få mig att kunna lämna Ben i framtiden. Vad tror ni? Hur tänker ni? Skulle verkligen uppskatta lite objektiva inputs! 🙂

Jag kör fortfarande på denna metod, som visat sig fungera bättre än mycket annat. Ändå dumt att inte plocka in godsaker i träningen, när Ben är världen största godisgrishund! Eller? Dumt att inte ta hjälp av det jag vet att han älskar allra mest (förutom mig då! Äh, vem försöker jag lura – klart jag blir petad från förstaplatsen av godiset). Hur som helst, detta innebär att jag alltid vill ha ett hundgodisskafferi fyllt till bredden. Jag är inte för överkonsumtion någonstans. Men  – nödvändigheter, både till mig och mina hundar, lägger jag gärna pengar på!

Hur fantastiskt är det då inte att få hem en sprängfylld låda med olika godsaker?! Vi har i samarbete med duktigvovve fått prova en av deras boxar och ja, hundarna är mer än nöjda! Två leksaker från Kong (en var :D), tre påsar fyllda med stick och snacks samt ett tuggben. Detta fick dom på posten idag. Själv fick jag räkningar. Kanske skulle ta och bli hund i mitt nästa liv…

Om era hundar vill få hem en lika rolig överraskning från Duktig Vovve, använd Ben och Kubas länk här nedan! 🙂

http://duktigvovve.se/?utm_source=Hannah&utm_campaign=g&utm_medium=post

Trevlig kväll!

Ps, Tänkte ta några bilder innan hundarna fick sätta tänderna i presenten deras, men de blev så till sig att de påbörjade öppningsarbetet innan jag hann reagera, därav den något kantstötta looken… Ben på första bilden: ”Låt mig bara öppna, det är tydligt att det är mitt paket. Det är tom adresserat till mig: ”Duktig vovve” – that’s me, you know!”

(Klicka för större bilder)